Drar söderut

2010-11-02

Tur att vi kom 2 timmar före avgång för det var en lång kö till incheckningsdisken. Det var två kategorier av passagerare –  med golfbag och utan. Någon hade 4 surfingbrädor med sig. En passagerare hade 2 flyttkartonger och en annan familj hade förutom varsin väska, barnvagn, 2 bilbarnstolar och sju släktingar med sig. Mitt i kaoset stod vi med varsin väska och ett handbagage – en ridstövelväska.

Vid säkerhetskontrollen pep det naturligtvis och vi blev genomsökta inpå bara strumplästen. Skorna fick åka ett varv också på bandet – vem vet vad som fanns i dem. Efter att ha samlat ihop alla tillhörigheter tog vi en tur till Forex och växlade pengar, köpte ett lås till resväskan (ifall den som sitter på går sönder) och köpte färdgodis (så vi har energi att hitta till hotellet).

Planet gick i utsatt tid trots att det är TAP (portugeese time verkar inte fungera här i motsats till de andra färdmedel vi brukar åka med typ bussen). Den lilla monitorn sänktes ner och säkerhetsfilmen med de små gröna gubbarna agerade för fullt. Vi upptäckte också att de hade uppgraderat kartan sedan sist vi åkte, t.o.m. Drottningsholms slott var utsatt samt var skeppet Vasa sjönk och vilket år. Imponerande!

Små roliga animerade filmer visades för att underhålla oss under tiden vi väntade på maten. Den första lilla filmen handlade om en struts som kom ifrån sitt lilla bo och trodde att han kunde flyga – vilket han så småningom konstaterade att det kunde han inte alls. Efter lite äventyr så hamnade han i en vattenmelon som landade i boet och där tittade han ut och var väldigt glad att vara hemma igen. Den andra filmen handlade om en skuttande get, typ bergsget. Han skulle impa på en flickget och plocka en blomma. Efter en del missöden, utan ens vara i närheten av blomman, hamnade han pladask mitt framför sin stora kärlek som droppade blomman på hans nos. Lilla geten bara smälte. Superroliga småfilmer.

Solen gick ner utanför fönstret i sakta mak och så gjorde även planet från nästan 12000 meter. Det var full fart in mot landningsbanan och det var lika skakigt som alla de föregående gångerna jag har landat här. Till slut tog vi mark och så var det full broms på. Efter en liten sightseeing tur runt på flygplatsen parkerade planet ute på en p-plats som var ledig och bussarna stod bredvid och väntade på passagerarna som i sin tur kastade sig upp från stolarna så fort planet stannat. Vi satt lugnt kvar och väntade tills alla lämnade planet för att i lugn och ro plocka ner datorn och allt annat vi har roat oss med. Vi steg på bussen sist och så bar det av mot terminalen. Vi möttes av en julprydd terminal och kände oss hemma.

Antonio satt utanför och väntade – helt otroligt. Han var i tid! Detta har inte heller inträffat någonsin tidigare.  Vi fick en vägbeskrivning till vårt nya stall för de nästkommande 12 dagarna. Vi får se imorgon hur bra den vägbeskrivningen håller. Han följde med och hämtade ut vår bil Jag beställde den minsta Peuguot 107 och fick en Renault Clio vilket innebar att vi vann 2 dörrar och större bagageutrymme. Tyvärr ingen Ferrarimotor under huven den här gången heller. Antonio droppade av sig själv vid parkeringshuset och vi körde vidare till Arruda dos Vinhos. Vi fick samma rum som jag hade när jag var här för 1 ½ år sen. De hade dessutom lagat ytterdörrlåset så nu är det lätt att ta sig in och ut utan att spendera flera timmar att försöka öppna dörren – med och utan våld.

Efter en riktigt god grillad biff inne i byn så blev det uppackningsdags och ett glas vitt vin. Jag kom på att eftersom det är bilkörning varje dag så blir det vindrickande (om det överhuvudtaget blir vindrickande) på kvällen när vi kommit hem.

Imorgon skall jag få träffa min lilla häst igen. Underbara, fantastiska Lefinho. Inte förlåtande alls men mer sympatisk säger Antonio att han har blivit. Har köpt morötter till gottegrisen. Han älskar plastpåseprassel för då vet han att det vankas något gott. Så är det dags att krypa till kojs och fundera över morgondagens ridvägar.