Foten och jag

Tar bort stygn efter 14 dgr

Den 6 oktober blev det tid för att operera min hallux valgus. Knölen hade växt till en stor bula, blev infekterad och jag kunde bara gå i mina absolut mjukaste skor. Med stor skräck åkte jag in till stan denna dag. Det blev nedsövning kl 09.00 och vid uppvaknandet runt 11.30 var jag inte kaxig alls. Ville bara sova vidare och inte alls gå upp. Klädde på mig och stöttades ut till dagrummet. Där satt jag mest och sov. Läkaren kom med kuvert och förklarade vad som händer framöver, tur att jag fick med mig kuvertet så jag kunde läsa senare. Mådde fruktansvärt illa och när jag väl hade fått upp smörgåsen som jag hade ätit kände jag mig tillräckligt pigg för att ringa till maken och be honom hämta mig.

Väl hemma började foten göra ont. Det fanns inget annat att göra än att gå och lägga sig, ta de tabletter som jag hämtat ut på apoteket. Jag sov i princip i 4 dagar i sträck. Den 5e dagen hade smärtan avtagit och den 6e dagen kände jag att jag t.o.m. kunde komma upp ur sängen och sitta i soffan.

Dag 7 gick jag till jobbet. Inhoppandes på kryckorna fixade jag till mitt bord med kuddar och puffar. 

Det går ju bra att jobba om man åker hiss till garaget, sätter sig i bilen, åker till garaget på jobbet, åker hiss upp till våningen och skuttar in. Linkade runt utan kryckor så fort jag kände att det fungerade.

Dag 14 var det dags att ta bort stygnen.  Jag hade inte sett min fot utan bandage så det var en spännande upplevelse. Jag var inte kaxig hos distriktsköterskan heller. Fick komma tillbaka efter en vecka så hon kunde lägga om såret igen.

Den 9 november var jag hos läkaren igen. Allt såg jättebra ut men svullnaden skulle ta ytterligare 6 veckor innan den försvann.

Den 16 november kunde jag stoppa fötterna i ridskorna och börja smått att ta hand om hästen själv.

Skönt att jag inte behöver operera den andra foten på många år framåt.

Kudden och puffen är kvar under skrivbordet. dessutom har jag lånat en balansbräda att stå på. Det gäller dock att börja försiktigt.

Firar idag för vem vet när det blir nästa gång

 Den 11 mars 2020 blev det besöksförbud på omsorgsboendet där mamma bor. Trots detta så fick boendet in viruset och många av de boende blev sjuka, så även mamma. Hon insjuknade i mitten av mars och jag trodde aldrig att hon skulle klara sig. Jag skickade in en iPad med bara en app - Skype - så att vi skulle kunna kommunicera med henne. Josef hjälpte oss att få kontakt. Mamma förstod inte alls varför hon inte fick gå upp från sängen och ännu mindre varför hon inte fick gå ut i dagrummet. Hon hade feber i cirka 7 dagar och sedan blev hon bättre. Så snart hon var feberfri och ett par dagar därefter fick hon komma ut i dagrummet. Hon gillar inte att vara själv.

Under maj månad ordnade boendet så att vi anhöriga fick sitta på en inglasad balkong och träffas. Jag tog med mouserande vin och vi skålade för vår hälsa. Hela sommaren kunde jag hälsa på henne. När hösten kom fick vi komma in på boendet men det var väldigt noga med hygien och munskydd.

Under mitten av oktober månad så gick smittan upp igen i samhället och boendet stängdes för besök. Jag ringde till avdelningen och frågade om jag kunde få träffa mamma på den inglasade balkongen. Den dagen jag skulle få träffa mamma ringde föreståndaren och sa att de hade fått in viruset igen på våning 4 och vill ha så lite rörelse som möjligt på våningen.

Sedan dess har vi pratats vid på telefon strax innan jul. Jag hoppas verkligen att alla blir vaccinerade så att jag och mamma kan träffas igen. Bilden är tagen sista gången vi sågs på riktigt. Varken mamma eller jag har varit hos frissan på nästan 8 månader. Tur är att man kan klippa luggen på sig själv.

Vi får se när vi får ses igen.

Egenplockad nypon

 

Min man kom ihåg att när han var ung så plockade hans mamma nypon och torkade för att sedan göra nyponsoppa av pulvret.

Rensningen av nyponen går ganska långsamt för man måste ta ur kärnorna innan man torkar dom. Det blev en trevlig pratstund medans vi stod båda två och rensade nyponen.

Jag tog fram min torkmaskin som gått hela hösten sedan augusti med äpplen och vi torkade alla nyponen. Sen la vi nyponen i en glasburk för att senare under vintern testa att göra nyponsoppa. 

Om det blir ett lyckat projekt får vi göra om det 2021.

Feira São Martinho 2020 och WE träning

Den 6 november skulle Feiran startat i Golega. Den är inställd p g a C-19, precis som många av de andra aktiviteterna runt om i världen där det skulle samlats mycket folk Jag hade tänkt att åka i år men förstod redan i början av året att detta skulle inte bli av pga C-19. Vi har ställt in tre resor som vi skulle ha gjort under året.  

Vi får se hur världen utvecklar sig 2021. 

I avsaknad av Portugal så arrangerade jag idag WE-träning i ridhuset. 8 ekipage ställde upp. Jag och Knoppan satt på läktaren tittade och fikade. Trafiken utanför brusade hela tiden så vad Monica sa i ridhuset hördes inte. Funderade på om man kunde ha haft en liten högtalare på sargen och en mikrofon så vi kunde hört vad som sades.

Det är alltid svårt i början och hästarna tittar på hindret med stora ögon, speciellt tjuren. Den behöver renoveras lite. Roffe gjorde ett superbra jobb men det är svårt att ta ringen och placera lansen i en tunna. Tunnan vi har är för vek, dvs håller inte för att ställa ner någon lans. Några förbättringar skulle med andra ord behöva göras dvs vi skulle behöva en gärdesgårdsgranpinne och en tyngre tunna. 

Det var kul att komma ut till stallet och pussa på hästen efteråt. Det blev en liten longering på utebanan. Pållen har lite tjocka bakben men det är sådant som går ner när han får röra på sig. Om 5 dagar kommer jag förhoppningsvis återgå till mitt liv innan operationen av foten. Det ser jag fram emot. Att komma igång och börja röra på mig igen ser jag också fram emot. Det har varit mycket stillasittande. Får ta fram datorn och mitt Dressage Training Program och starta om från början. Det kan ju inte vara så svårt att få ihop 3 x 20 min tre dagar i veckan, eller hur?

USA valet 3 nov 2020

 Satt igår kväll och tittade på valet i USA. Valdeltagandet var historiskt, dvs många fler som röstade än tidigare val. Resultatet är oförutsägbart. Det är bara att vänta tills rösterna räknas klart. Det kommer ta tid. Just nu ser det ut såhär på mätningarna 

Det känns bra att vara på jobbet. Sitter med benen på en pall med kudde på. Vet inte om den övriga kroppen är i ergonomisk riktig ställning men det funkar iallafall. Den 16 nov är det återbesök och förhoppningsvis är allt OK.

Hemma i garaget så borrar man i betong. Det skapar en dB på 66 uppe på 5:e våningen. När jag åkte så mätte jag innan jag körde ut och då var det 103 dB. Vad jag inte förstår är varför de inte kan laga med betong genom att bara stryka över betong och låta det härda? Varför måste de borra upp plattorna? Dessutom ska de hålla på i två år för att fixa hela garaget. 

Tur att man har ett jobb att gå till. Arbetslösheten har ökat inte bara i Sverige men i hela världen. 

Just nu ökar C-19 och idag märktes det att trafiken var mindre. Om det var pga valet, dvs fler som stannade hemma för de tittat på tv inatt eller om det är för att fler är rekommenderade att jobba hemma är svårt att säga.

Dagens status som jag laddat ner från FHS. Det gäller att hålla avstånd, hålla i och hålla ut. 

Nya tag

 

Jag fick upp en bild som togs av min gode vän Sussi Kriems som fb-minne. Detta var vår första "tävling" Pay&Ride på SRK. När jag tänker tillbaka på den tiden så kommer jag ihåg att vi hade så himla kul i stallet. Alla som stod i privatstallet höll ihop och vi fikade ofta på Carinas café. Vi gjorde roliga saker ihop. Arrangerade aktiviteter, träningar och kurser tillsammans. Innan sommarbetet hade vi ett "ha en trevlig sommar" tillställning med snittar och bubbel och efter sommaren hade vi "välkommen tillbaka till stallet"- tillställning med snittar och bubbel. Vi flyttade sommaren 2016 till ett annat stall. Mitt jobb blev mer krävande och jag jobbade långa dagar och ridandet och min hälsa blev lidande. Men jag har alltid dessa 3 år jag stod på SRK i ljust minne. 

Jag planerar att vara tillbaka på tävlingsbanan. Hästen är fortfarande fantastisk men jag behöver jobba med mig själv. Jag har satt upp en plan, träningsschemat är klart. Så snart min fotoperation har läkt ihop, förhoppningsvis 16 november får jag klartecken, börjar träningen på hästryggen men också avsuttet. Omläggning av kosten har redan påbörjats och att ta ett BE-kort är inte långt borta. 

Det gäller att hålla drömmen levande och förhoppningsvis förverkliga den.